Efter domen: ”Dags att skrota tv-licensen”

Nu står det klart. En dator är inte en tv.
Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att datorn inte är ”avsedd” för att ta emot tv. Hittills har Radiotjänst krävt alla datorägare på pengar, men nu är det slut med det.

 

Beslutet är förstås rimligt, och det är obegripligt att Radiotjänst ens försökte få in tv-licens av ekonomen som sitter klistrad framför Excel eller spelnörden som bara kör Minecraft.
Förvaltningsdomstolen beslut är en seger för allt sunt förnuft – men den löser egentligen inga problem.

 

Nu är vi nämligen tillbaka i samma galna situation som gällde tidigare. Nu måste du som tittar på Aktuellt på din tv betala 2 000 kronor om året medan din granne som ser samma program på datorn slipper betala. Och Allsången blir gratis på datorskärmen men inte på tv-skärmen. Logiken haltar.

 

Problemet är förstås att Sverige håller fast vid det föråldrade systemet med tv-licens.
Det var säkert vettigt på Hylands tid. Då var tv-mottagaren bara gjord för en enda sak, och då var det begripligt att avgiften kopplades till apparaten.
Dagens verklighet är däremot en helt annan, och då borde också systemet förändras.

 

Själv tycker jag att det naturliga vore att ta in avgiften via skattsedeln – av alla medborgare. Public service är inte bara en angelägenhet för Sveriges Televisions publik. Public service berör oss alla. Att vi har medier som står fria från politiker och näringsliv är viktigt i en demokrati.

 

Vi betalar i dag gemensamt för presstöd, domstolar, bibliotek och utbildning, och på samma sätt borde vi alla betala för public service.

 

Somliga påstår att skattefinansiering skulle hota Sveriges Radios och Sveriges Televisions oberoende, men jag har väldigt svårt att se att separata inbetalningskort skulle vara det centrala. Oberoendet måste i stället skyddas av stenhårda regler som hindrar politikerna från att lägga sig i programmens innehåll.

 

Att vi fortfarande diskuterar tv-licensen tror jag beror på att politikerna inte förstår sig på den nya tekniken. De har inte fattat att den förändras, och det är därför de håller fast vid Hyland-tidens tv-licens.

 

På samma sätt biter de sig fast vid den privatkopieringsersättning (Copyswede-avgift) som skapades när vi spelade in Track-listan på kassettband. Dagens andra stora juridiska nyhet, att avgiften även gäller för Iphone, är ett exempel på detta

 

Ny teknik kräver nya lagar – men det kräver också politiker som förstår sig på tekniken.

 

Det fanns ett förslag om att skrota licensen, men regeringen fegade ur och placerade det i långbänk. Kanske kan Högsta förvaltningsdomstolens beslut göra det aktuellt igen.

 

Själv skrev jag min första krönika om tv-licensen redan år 2005, och den är precis lika aktuell i dag: ”Jag tycker det är hög tid att inse att tv-licensens tid är förbi.”