Så läser du filer från gammal lagringsmedia, hårddiskar och disketter

Har du en gammal hårddisk hemma från en antik pc, och är nyfiken på vad som är på den? Eller kanske en trave disketter? Även sådant som cd- och dvd-skivor kan ha blivit utdaterat, då de flesta nya stationära datorer varken har någon inbyggd eller någon plats för att bygga in det i lådan.

 

Sedan finns det fler utmaningar, från minneskort till Zip-diskar, klassiska disketter och gamla datortillbehör som inte kan anslutas till en modern pc. Har du hängt med ett tag, eller tagit över gamla datorer och data så kan det finnas mycket teknik och lagrande gamla dokument, foton och liknande som du inte kan komma åt på en ny dator.

 

Arkivera filmsamlingen: Så rippar du dvd, bluray – och vhs

 

Här ger vi dig en introduktion till hur du kan gå till väga för att lösa de vanligaste problemen, kopiera över data till modernare media, och ge dig själv möjligheten att ansluta gamla datortillbehör. Räkna dock inte med omedelbar succé. Lagringsmedia kan tappa data över tid, speciellt om det är oförsiktigt förvarat.

 

En del gamla filformat kan vara så utdaterade att du idag inte hittar program som hanterar dem. Och bara för att du fysiskt kan plugga in en skrivare från förra millenniet betyder det inte att du garanterat hittar rätt drivrutiner och inställningar för att arkivera den. Men vill du göra ett försök, har du här en handfull sätt att komma igång.
 

 

Till att börja med…

Ska du bygga en ny pc som du vill kunna utöka med denna sorts retro-möjlighet finns det några saker som kan vara bra att tänka på.

 

Snåla inte med datorlådan. Gamla tillbehör, extra pcie-kort i datorn och alla kablar som ska dras mellan dem kan ta upp en hel del plats. Skaffa en rymlig datorlåda i miditower- eller fulltower-format. Är det här också din bruksdator i vardagen och du till exempel vill ha kraftfull processor med stor fläkt och biffigt grafikkort så tar det upp mycket plats.

 

Skaffa ett stort moderkort. Moderkort till pc kommer i olika format, från stora atx till kompakta mini-itx. Här vill du ha ett atx-kort, då de har flest platser för extra pcie-kort. De har oftast också extra interna usb-anslutningar och sata-portar, vilket kan vara ett plus.

 

Prestanda är mindre viktigt. De extra prylar du vill ansluta användes tidigare i datorer som är en bråkdel så kraftfulla som en modern pc. Så du behöver knappast bekymra dig om att datorkraften i en modern dator räcker till. Däremot kan det vara bra med extra ram-minne, om du behöver köra så kallad emulering eller virtuell dator med ett gammalt operativsystem för att få gamla tillbehör och program att fungera.

 

Usb är din bästa vän. Väldigt många av problemen går att lösa med en usb-ansluten adapter eller dockningsstation, så se till att du har en dator med lite extra usb-portar, eller investera i en rejäl usb-hubb.
 

 

Gamla hårddiskar

Idag har de flesta datorer en ssd istället för en mekanisk hårddisk. Men det är ingen skillnad på hur din dator läser data ifrån dem, förutom att det med en bra ssd går snabbare. Många datorer har en liten ssd och sedan en större men långsammare hårddisk. Det viktiga är gränssnittet och anslutningen av disken till resten av din dator.

 

I en modern stationär pc har du för det mest stöd för två protokoll för anslutning av lagring, s-ata eller sata, och pci express eller pcie. Sata är valet för större hårddiskar och stora och/eller billiga ssd:er. Pci express är samma dataprotokoll som i instickskorten i en pc, till exempel grafikkort, och kan ha mycket hög hastighet. Ssd-enheter med det monteras nästan aldrig på datorns vanliga kortplatser (det finns, men är sällsynt) utan de kommer i m.2-format, ett litet minneskort som monteras på egen plats på moderkortet.

 

Har du äldre hårddiskar, till exempel från en gammal pc som stått och samlat damm sedan början på 2000-talet, så kan de istället vara av p-ata-typ. Dessa kallas också för ide eller ibland bara för ata-diskar. De har en större och bredare datakontakt än sata, och ett annat format på strömkontakt. Men de har samma storlek och monteras på samma sätt i datorn.
 

Det du behöver är antingen ett kontrollkort på pci express-plats som ger datorn ide-gränssnitt, eller en adapter som du kopplar in mellan ide-hårddisken och en sata-port. Med ett kontrollkort får du möjlighet att installera mer än en ide-enhet per kontakt, om du till exempel har en gammal cd-rom eller Zip-drive som också kör ide. Datakabeln har oftast två kontakter just för det.

 

Adapter är enklast. Den tycks fast på baksidan av disken och för det mesta ingår det också en adapter till så kallad molex-kontakt för strömförsörjning. Sedan ansluter du den som en vanlig sata-hårddisk. Var dock noga med att det är en ide- till sata-adapter du köper. Det finns även adaptrar för sata-hårddiskar om du har en gammal dator med ide-kontakter på moderkortet, och de ser nästan likadana ut.

 

Ide-hårddiskar har en uppsättning extra stift på baksidan för instruktionsbyglar. Med dessa kan du ange om din disk är master eller slave. Hur du placerar byglarna för det bör stå på disken, annars får du leta upp det för din specifika disk. Har du bara en ide-enhet ansluten på en kabel ska den vara master. Har du två ska den som är ansluten halvvägs vara slave. Använder du en adapter till sata-kabel ska den vara master.

 

Även en nyare sata-hårddisk kan vara knepig att montera in i en ny dator. Det är inte alltid det finns monteringsplats för extra hårddisk i datorn. En del nya datorer, speciellt extra kompakta modeller, har inte ens sata-anslutningar på moderkortet.
 

 

Ett enkelt sätt att läsa en sata-disk är att stoppa in den i ett externt hårddisk-kabinett för usb-anslutning. Bra sådana kostar mellan 200 och 500 kronor, oftast dyrare för 3,5 tums hårddiskar än för 2,5 tums. Det finns också hårddiskkabinett för ide-diskar, men de är mer sällsynta och kan vara svårare att få tag på. De större kabinetten för diskar i 3,5-tumsformat har som regel separat strömförsörjning, då det är osäkert om en usb-port i datorn kan driva en större disk.

 

Det finns en annan typ av hårddisk som du också kan stöta på, en hårddisk med scsi-anslutning. Det var från början tänkt för externa lagringsenheter, men har blivit vanligt som internt hårddiskformat i till exempel servrar. Att få scsi i en ny dator är inte egentligen svårt, du installerar ett kontrollkort precis som för ide och sedan ska det bara vara att koppla in. Men korten är både svåra att få tag på och rejält dyra.
 

 

Externa hårddiskar med gammal anslutning

Usb har dominerat som anslutning av portabla hårddiskar sedan början av millenniet i och med introduktionen av usb 2.0-standarden, som gjorde gränssnittet snabbt nog för dataöverföring från en hårddisk.

 

Visst, det gick fortfarande inte blixtsnabbt, bara upp till max 60 MB/s och för det mesta snarare runt 30-40 MB/s. Många hårddiskar har högre hastighet än så. Men var snabbt nog för vardagsbruk, och datortillverkare kunde lätt bygga in usb 2-portar.

 

Usb är bakåtkompatibelt, så har du en usb 2-disk eller annat tillbehör, så fungerar de utan problem i en usb 3-port. Är usb-portarna på din dator av nya, mindre typ c så behöver du bara en enkel, billig adapter. Men de allra flesta datorer, speciellt stationära, har fortfarande ”vanliga” typ a-kontakter.

 

Men det finns fler format för dataöverföring till extern lagring som nyare datorer för det mesta inte har inbyggda.
 

Esata är ett alternativ till usb för extern lagring som introducerades 2004. Det är mycket snabbare än usb, med hastigheter på upp till 300 MB/s. Det handlar helt enkelt om en sata-anslutning, fast på utsidan av datorn och med annat format på kontakten. En variant på esata är esata-p, som kombinerar esata-port med usb som kan användas för strömförsörjning.

 

Firewire är en populär dataport som användes av Apple på äldre Mac-datorer, från 1999 och fram till 2008 då de började ersättas av nya och snabbare Thunderbolt. De användes både för hårddiskar och externa ljudkort. Firewire kom i två versioner, Firewire 400 och senare Firewire 800. De har olika kontakter och olika hastighet, 400 Mbit/s eller cirka 50 MB/s, och 800 Mbit eller 100 MB.

 

Både Esata och Firewire går att få stöd för i en pc med pci-kort, som är lätta att installera och inte alltför dyra. Firewire-kort som ger dig både Firewire 400- och 800-portar kostar mellan 300 och 500 kronor och finns för det mesta i lager i större svenska datorbutiker.
 

Apple har en bra Firewire 800-adapter för en ny Mac med Thunderbolt 3-port, men något motsvarande som är pålitligt finns inte på pc-sidan. Där får du satsa på att bygga in en pcie-kort.

 

Pcie-kort som ger dig esata är färre, men går för det mesta också att hitta i svenska butiker. Enklaste sättet att få esata-port är dock med en adapter som ansluter till en av sata-portarna på ditt moderkort. Då behöver du ingen ledig pcie-plats i datorn, bara en ledig bakpanel. De är också billigare.

 

Externa scsi-hårddiskar är det svårare och dyrare att hitta pcie-kort till. Det finns, men du kan behöva leta på utländska webbshoppar eller köpa i andra hand på sajter som Ebay eller Tradera. Samma kort som du köper för intern scsi-montering har ofta en extern port också. Det är å andra sidan mycket sällsynt att du har en scsi-disk du behöver kunna plugga in.
 

 

Cd- och dvd-skivor

Har du en trave gamla cd-skivor, eller dvd-skivor, med multimedia, program och spel från åren som gått? Kanske musik-cd och filmer på dvd eller blu-ray som du vill kunna titta på? Eller egna säkerhetskopior, dokument, foton och filmer brända på tomma cd och dvd-skivor?

 

I dessa tider med snabbt bredband, strömmade media, molnlagring och usb-minnen är det inte längre så vanligt att en pc har en läsare för optisk media. Det är inte ens säkert att en ny, stor stationär pc du köper har plats för det i datorlådan. De kräver ett stort montertingsrack internt, något som många nyare chassin har rationaliserat bort eftersom det tar upp mycket plats.

 

Det är dock inget större problem. Det finns fortfarande lådor du kan köpa med plats för de 5,25 tums-enheter som du monterar in. Själva enheterna, som numera klarar av att läsa allt från blu-ray till cd, bränner för det mesta både dvd och ibland blu-ray. De finns att köpa, för cirka 700-800 kronor.
 

De ansluts som en hårddisk i datorn, med sata-kontakt till moderkortet, separat ström, och fungerar i Windows 10 med plug’n’play. Du kan behöva speciella drivrutiner eller program för vissa saker, som att bränna skivor eller spela filmer, men för att bara läsa filer är det bara att köra.

 

Ännu enklare är att köpa en extern läsare eller brännare på usb. De kostar allt mellan ett par hundralappar och ett par tusen för riktigt kraftfulla enheter som också kan bränna blu-ray.
 

 

Gamla minneskort

Om du under de senaste 30 åren varit en aktiv digital fotograf kan du ha samlat på dig många olika typer av minneskort. Digitalkameror, videokameror och mobiltelefoner har haft ett gäng lika sådana format genom åren: exempelvis compact flash, trans flash och memory stick. Idag är Secure Digital (sd) det vanligaste, oftast i kompakta mikro sd-formatet, men många andra kan ligga och skräpa där hemma och innehålla roliga minnen.

 

Det finns mängder av kompakta och mer eller mindre kompletta kortläsare som du pluggar in i datorn med usb. Bara att plugga in, trycka in ett kort och använda som extern disk. Nyare sd-kort kan vara relativt stora, med många gigabyte på de små korten. Så har du möjlighet så rekommenderar vi en läsare med usb 3-anslutning, så det inte går allt för långsamt.
 

 

 

Disketter

Gamla klassiska disketten var pc-datorernas dominerande rörliga datamedia från 80-tal och fram till slutet av 90-talet, då cd-skivor och usb-minnen tog över. Det är många som har askar med gamla magnetskivor i plastfodral hemma i en byrålåda eller ouppackad flyttkartong. Går de att rädda?

 

Om vi pratar om disketter i 3,5-tumsformat så är svaret “ja, det går troligen”. Diskettstationer för det finns fortfarande att köpa, framförallt små externa som ansluts med usb. De blev vanliga under 2000-talet då bärbara datorer började byggas utan diskettstation. Många finns i lager, och ett par tillverkare levererar dem fortfarande. De har stöd i Windows och pluggar du in en diskett så dyker den upp som vilken extern lagringsmedia som helst i datorn.

 

Om disketten är till för en gammal DOS- eller Windows-pc, och fortfarande i gott skick, så bör filsystemet fortfarande vara kompatibelt. Då kan du kopiera ut filer och öppna dem – om du har rätt program för det. Det kan till exempel vara problem att öppna riktigt gamla Microsoft Word-filer från tidigt 90-tal, då bakåtkompatibiliteten inte är hundraprocentig.
 

5,25-tumsdisketter är en större utmaning, ännu äldre 8-tummare likaså. De blev omoderna redan i början av 90-talet och vi kan inte se att det finns några usb-versioner av dem. Ska du läsa de breda och tunna skivorna så får du bege dig ut på jakt efter en begagnad diskettstation. De kan gå att hitta på sajter som Tradera, eller kanske med mest framgång på amerikanska Ebay.

 

Det är dock inte bara att installera den i din dator och köra. De har en kontakt som liknar den till ide-hårddiskar, men det är varken samma storlek eller dataprotokoll. Det gör att du inte kan ansluta samma ide till sata-adapter som gör det möjligt att ansluta en hårddisk. De controller-kort på pcie som ger datorn ide-anslutning har inte heller stöd för den mindre floppy-specifika porten. Dessutom kan många moderna bios inte hantera intern diskettstation.
 

Det du därför behöver är en adapter som låter dig ansluta stationen som en usb-enhet. Dessa är få och tillverkas och säljs av nischade entusiaster till andra entusiaster. De säljs just för alla som behöver kunna bevara och rädda gammal data, och som har det rätta tekniska kunnandet att använda dem.

 

De två mest populära är amerikanska Device Side Data och brittiska Kryoflux. Med dessa små öppna kretskort kan du ansluta en diskettstation och en usb-kabel som du sedan kopplar till datorn. Den blir då inte omedelbart en diskenhet du kan öppna i Utforskaren, utan du får också med ett speciellt program för att kopiera ut hela disketten som en diskbildfil på din dator.

 

Är det en dos-formaterad diskett kan du sedan läsa den med ett program som Winimage och komma åt filerna. Du kan troligen inte köra program och spel från disketterna, utan för det behöver du dessutom hitta en lämplig emulator, till exempel Dosbox. Det gäller givetvis även för 3,5-tumsdisketter.
 

En rolig sak med dessa adaptrar är att de också låter dig läsa disketter från andra gamla system, som Apple, Atari och Commodore-datorer, som sedan kan läsas i separata program eller användas i emulatorer. Cryoflyx är den mer avancerade av de två och stödjer fler system, men ska du bara köra dos-disketter så fungerar bägge.
 

 

Zip och Jaz

En sista vanlig lagringstyp är Zip-diskar, ett proprietärt format från Iomega. Den var populärt i slutet av 90-talet och fram till några år efter millennieskiftet, då usb-minnen och cd-brännare blev billigare och mer praktiska alternativ.

 

Det är en så kallad superfloppy, en magnetisk lagringsskiva precis som en floppydisk, men inkapslad för extra säkerhet och med högre datatäthet. De första rymde 100 megabyte, och senare kom det versioner för 250 och 750 megabyte. De användes i stor utsträckning av medieproffs, till exempel inom fotografi och desktop publishing.

 

De första Zip-läsarna som kom hade parallellport med scsi-kompatibilitet, men senare släpptes även versioner med usb och Firewire, samt interna enheter med ata-anslutning. Firewire-modellerna blev snabbt populära då Zip var vanligt bland de medieproffs som främst jobbade på Mac-datorer.

 

Iomega finns inte längre kvar (surfa till exempel inte till iomega.com för att hitta information eller drivrutiner, det är en bluffsajt som flera antivirusföretag varnar för.) Inget annat företag tillverkar Zip-läsare. Så vill du kunna läsa gamla Zip-skivor får du ge dig ut på jakt efter en begagnad Zip-drive, förslagsvis på usb.
 

En del företag säljer återvunna Zip-enheter, framförallt via Amazon i USA, i stort sett uteslutande med usb-anslutning. De kostar där cirka 2 000 till 4 000 kronor. Köper du en begagnad Zip-drive privat kan de dock vara mycket billigare.

 

Då det inte tillverkats nya Zip-enheter på över 15 år och Iomega gått i graven kan eventuella medföljande program behöva köras i Windows kompatibilitetsläge. Men själva enheten bör gå att ansluta och köra med plug and play.

 

Iomega tillverkade också Jaz, ett system med en extern läsare och lösa hårddiskkassetter. Dessa är större, klumpigare och dyrare än Zip-diskar, men rymmer istället en till två gigabyte. Jaz-läsare släpptes bara med scsi-gränssnitt, och blev aldrig samma succé som populära Zip.

 

De är svårare att få tag på, men har du tur går de att hitta begagnade, antingen som interna scsi-enheter eller externa. I bägge fallen behöver du då först ett scsi-kontrollkort i datorn. Och det kan även då finnas viss risk för kompatibilitetsproblem med din dators, övriga hårdvara, bios och operativsystem.
 

 

Extra anslutningar

Mängder av gamla datortillbehör, allt från skrivare och skannrar, till faxar, modem, äldre skärmar och projektorer, ljudkort, spelkontroller med mera, kan kräva anslutningar en modern dator inte längre har. Vi har redan nämnt ett par av dessa, Firewire, esata och scsi. Två av den används bara för lagring, men firewire var också vanligt för andra tillbehör som ljudkort. Framförallt då på Mac.

 

Men det finns många fler. Klassiska serieportarna, som anslöt tillbehör som modem, terminaler, datormöss, ritplattor och tangentbord, ps2-portar för lite nyare möss och tangentbord, parallellportar för främst skrivare och midi-anslutningar som använde din-kontakter. Allt detta är ersatt av usb på nya datorer, eller ibland till och med trådlös bluetooth.
 

Det enklaste sättet att ordna dessa är med usb-adaptrar. Det finns att köpa för samtliga porttyper, och kostar mellan 50 och 500 kronor, beroende på vilken sorts port du behöver. Serieportar och parallellportar finns även att få tag på som pcie-kort, på samma sätt som gränssnitt för firewire, esata och scsi.

 

Slutligen har vi dvi- och d-sub-kontakter för bildutgång. Ett modernt grafikkort har för det mesta bara hdmi- och displayport-anslutning, så har du gamla bildskärmar och projektorer kan du behöva en adapter.

 

D-sub är den kontakt analog vga-bild, standardformatet för gamla tjocka datorskärmar. Dvi var en föregångare till hdmi, och levererade digital bild till tidiga plattskärmar. D-sub-kontakter kan du faktiskt fortfarande hitta på en del datorer och moderkort men det är väldigt sällsynt numera.
 

En adapter som omvandlar hdmi till dvi är enkel och billig. Dvi använder samma signalformat som hdmi, så allt du behöver är en adapter som ger dig rätt format på kontakten, och som sedan ansluts antingen på datorn om du har en dvi-kabel, eller skärmen om du har en hdmi-kabel. Dessa kostar under hundra kronor i de flesta datorbutiker.

 

En adapter för d-sub vga är dyrare. Men bara lite. Du kan få tag på en bra för under 200 kronor.  De är dyrare eftersom de måste konvertera den digitala hdmi-signalen till analog vga. Hdmi kan även innehålla ljudsignal, men det gör varken vga eller dvi. Men det finns vga-adaptrar som konverterar det digitala ljudet till analogt och har inbyggd 3,5 millimeters audio-port.