Tekniken jag älskar – och hatar!

Jag har känt mig lite tekniktrött på sista tiden. Mitt förhållande till teknik borde vara ganska okomplicerat. Jag har inte så höga krav. Jag begär egentligen bara tre saker. Den ska fungera. Den ska vara till nytta för mig i mitt vardagsliv. Den ska vara snygg. Med tanke på vad tekniska prylar kostar, så tycker jag inte att det är för mycket begärt. Tyvärr är verkligheten en annan.

 

Ganska ofta vägrar tekniken att fungera som den ska. Varje laptop jag någonsin köpt har till exempel envisats med att lite slumpmässigt flytta runt markören när jag skriver, så att jag helt plötsligt skriver mitt i helt fel mening. Det kan tyckas trivialt, men för en skrivande själ är det en spikrak väg till blödande magsår.

 

Ganska ofta är tekniken mer stjälp än hjälp i min vardag. Någonstans långt bak i mitt huvud ruvar en gnagande misstanke om att jag hade så oändligt mycket mer tid innan jag hittade Twitter, Facebook, Google+ och allt vad det är. För att inte tala om tiden innan jag blev med blogg! På den tiden var jag ett under av effektivitet. Jag hade alltid skapligt städat, ett berg av nytvättade kläder och hemlagad mat.

 

Och nu? Låt oss säga att en hel del har förändrats…

 

Det enda tekniken oftast lyckas med är att vara tämligen snygg. Men, teknik är som människor. Om det som är under huven inte klickar ordentligt, så spelar det ingen roll om utsidan är trevlig att titta på. Eftersom snygg teknik oftast kostar mer än ful teknik, så blir snyggheten mest en påminnelse om hur mycket pengar man slängde ut på något som varken fungerade eller löste mina vardagsproblem.

 

Ändå kan jag inte låta bli att älska den teknik jag själv valt att introducera i mitt liv. Det må vara irriterande med markörer som hoppar runt, men hoptrasslade bläckfärgband vore inte bättre. Och visst, det var trevligt att ha en massa tid över till städning, tvätt och storkok, men att umgås med de fantastiska människor jag lärt känna på nätet är ännu trevligare. Och vad det gäller det där med skönhet, så har vi kanske en del att lära från skulpturkonsten. Ibland är ett vackert föremål i sig helt nog, även om det haltar lite vad det gäller praktiska användningsområden.

 

Ju mer jag tänker på det inser jag att min allmänna tekniktrötthet inte beror på självvald teknik. Den beror på allt det teknikmissbruk som dagligen tvingas på mig. Jag blir inte gladare av att annonser levereras ”especially for you” för att Facebook slår mynt av privat information om mig. Jag känner mig inte tryggare av att veta att min mobiltelefon, som för övrigt är ett fantastiskt exempel på fungerande, hjälpsam och snygg teknik, i enlighet med datalagringsdirektivet används för att registrera var jag befinner mig. Jag blir inte mer skötsam för att FRA kontrollerar min elektroniska kommunikation. Jag blir inte en bättre medborgare för att jag filmas på bussen, på tåget, på stationen, på torget, på gatan på väg till ICA och så vidare.

 

Faktum är att ingen blir mer skötsam av all den där uppmärksamheten. Folk som begår brott gör det oavsett om deras mobiler spåras, deras kommunikation övervakas eller om de filmas i tid och otid. Istället är det helt vanliga skötsamma personer som du och jag som sakta men säkert börjar begränsa oss själva när företag och makthavare trängs för att få veta det senaste om våra inte så värst rafflande privatliv.

 

Deras teknik är inte till nytta för oss. Den fungerar inte som de tänkt. Oddsen talar för att den dessutom är ful. Eller som Mr Kurtz skulle ha sagt: ”The horror! The horror!”

 

Anna Troberg, partiledare Piratpartiet